Biomarkörer kan förbättra effektiviteten i fas I-studier
Gener, proteiner och enzymer är exempel på biomarkörer som objektivt kan mätas och användas som indikatorer på normala biologiska eller sjukliga processer. Nu har forskare vid University of California i en metaanalys av 346 vetenskapliga studier och totalt 13 203 patienter, kommit fram till att precisionsmedicin, eller individuellt utvalda biomarkörer, kan öka effektiviteten i kliniska fas I-cancerprövningar. Resultaten publicerades nyligen i ansedda JAMA Oncology.
Precisionsmedicin handlar om att välja ut speciella proteiner eller genetiska biomarkörer och matcha dessa mot en patient som antas kunna gagnas av den specifika terapeutiska behandlingen. När 15 000 cancerexperter deltog vid European Society for Medical Oncology i Madrid år 2014, var temat just precisionsmedicin. Begreppet beskrevs då som ett framtidskoncept där man utifrån en detaljerad molekylär profil av den enskilde patientens tumör väljer en målstyrd behandling som sedan finjusteras beroende på behandlingssvaret.
Nu har alltså forskare vid University of California utrett om effektresultatet av fas I-studier förbättras genom att använda biologiska markörer som urvalsprincip i patientkohorten. Metoden var metaanalys, dvs. man jämförde data från flertalet olika studier och sammanställde dessa för att kunna dra en slutsats byggd på det samlade forskningsläget.
Urvalskravet var att det skulle vara kliniska prövningar i fas I av cancerläkemedel som publicerats mellan januari 2011 och december 2013.
Maria Schwaederle med kollegor undersökte svarsfrekvens och progressionsfri överlevnad i 246 vetenskapliga studier, dock ej total överlevnad. Forskarna jämförde kliniska studier som använde specifikt utvalda biomarkörer mot de som inte gjorde det. Progressionsfri överlevnad innebär att patienter som fått ett läkemedel lever längre utan att sjukdomstillståndet förvärras under tiden.
Deras resultat tyder på att ett individanpassat medicinskt tillvägagångssätt kunde kopplas till ett förbättrat utfall, med en högre mediansvarsfrekvens och en längre progressionsfri överlevnad. Dessutom kunde forskarna se att det spelade roll vilka biomarkörer som användes: en genetisk biomarkör kunde exempelvis kopplas till en högre mediansvarsfrekvens än en proteinbiomarkör. De studier som inte använt biomarkörer hade en mediansvarsfrekvens helt jämförbar med de studier vars cancerpatienter undergick cytostatikabehandling.
Författarna konstaterar dock att det fanns en begränsning i metaanalysen, som t.ex. att man endast inkluderade kliniska studier som undersökte singulära behandlingsregimer, eller med andra ord: inga kombinationsbehandlingar av läkemedel ingick i deras forskningsöversikt. Samt att man inte hade total överlevnad som en endpoint (dvs man mätte inte överlevnadsfrekvensen).
– Dessa resultat argumenterar starkt för användningen av biomarkörer som urval för riktade behandlingar i kliniska fas I-prövningar, menar författarna.
Om biomarkörer
De senaste tio åren har biomarkörer blivit ett allt vanligare verktyg vid bedömning av läkemedelsprojekt, där olika surrogatmarkörer på ett tidigt stadium kan förutsäga hur läkemedelskandidater i slutändan påverkar kliniska effektmått som sjuklighet och död. Detta verktyg kan minska risken att läkemedelskandidater måste skrotas i sent skede, men biomarkörer kan även hitta patientgrupper som är särskilt lämpande att få en viss behandling.
Läs artikeln i JAMA här.
