Martin Lind framför i sin krönika den 27 augusti, ”Tillväxten kväver Life Science-bolagen”, många bra och viktiga tankar kring tillströmningen av noterade Life Science bolag på de svenska börslistorna. Undertecknad vill lägga till ytterligare ett perspektiv och några synpunkter rörande den kanske tuffaste utmaningen för många småbolag: kapitalanskaffning. Flertalet mindre life science bolag hamnar tidigt i ett mycket viktigt ägarmässigt vägval. Hur skall kapital anskaffas? Life science, och då speciellt läkemedelsutveckling men även medicinteknisk utveckling, är grannlaga uppgifter som tar lång tid av bl.a. regulatoriska skäl och kräver således mycket pengar. 

Vi skall sannerligen vara nöjda med att vi har en stor mängd intressanta Forskning- & Utvecklingsprojekt som bedrivs i landet – ett klart tecken på god utbildning, skaparkraft och kreativitet. Svårigheter börjar dock uppenbara sig när FoU:n sätts i bolag för att kommersialiseras.

Bolaget får ofta, i ett naturligt första steg, startkapital från de fyra F:en – Family, Friends, Fools and Facebook. Ganska snart efter detta kommer dock ett oerhört avgörande vägval avseende bolagets fortsatta kapitalförsörjning. Traditionella lån kan givetvis uteslutas, licenspengar är man oftast för tidigt ute för att kunna erhålla, och återstår gör då någon av följande vägar:

Privatinvesterare – De finns, men de är sällsynta. Speciellt om man tänker sig att erhålla flera års finansiering. Ju kortare period pengarna räcker, ju snabbare kommer pressen på en notering av bolaget, eftersom flertalet privatinvesterare önskar ganska snart att deras tillgång blir likvid.

Svenska Venture Capital (VC) Fonder – Kan satsa större belopp, dvs 10-100+ MSEK i enskilda bolag och har uthållighet upp till cirka 10 år. Life Science behöver ofta den uthålligheten. Det svenska Venture Capital-ekosystemet har några aktiva aktörer som t.ex. Industrifonden och HealthCap – i övrigt är det rätt tunt med riktigt starka svenska VC-investerare inom tidig Life Science. Även om VC-finansierade bolag också behöver göra kapitalanskaffningar, så kan det ske utan publik insyn. Det VC-finansierade bolaget slipper allt det som det innebär att vara ett noterat bolag och kan därmed framförallt ha ett större fokus på den operationella utvecklingen.

Börsnotering – Är ”noteringsfönstret” öppet, som det just nu varit ett tag, så springer alla dit, antingen om inte något av ovanstående alternativ lyckats eller direkt. Skälen kan vara många, man kan t.ex. ha fått ”Nej, tack” av Venture Capital/större privatinvesterare eller … att bolaget har delägare som vill få ett noterat marknadsvärde på sina aktier eller … så tror man helt enkelt att en börsnotering är ”enkla pengar” – vilket det sällan är. Men det visar sig oftast senare.

»Att så många bolag har noterat sig under senast året har givetvis flera orsaker, bl.a. VC-ekosystemets tidigare brister enligt ovan, god kapitaltillgång och hög riskvillighet i marknaden – men också att allt fler aktörer (investmentbanker, etc) pushar på noteringsutvecklingen.«

För att fler bolag skall kunna erhålla venture capital, i stället för att notera sig tidigt – ofta för tidigt – har det genomförts bra förberedelser så att det svenska VC-ekosystemet förhoppningsvis kommer stärkas. Det nybildade (2016) statliga Saminvest skall över det kommande årtiondet investera i privata VC-fonder, förhoppningsvis däribland några inriktade på Life Science. Fler Life Science bolag skulle därigenom kunna utvecklas längre utan behov av tidig börsnotering och utan att ”börsfönstret” är öppet just när det behövs. Om det lyckas kan bolag istället börsnoteras vid en tidpunkt i framtiden då de nått en annan mognad och stabilitet vilket kommer vara välgörande för hela Life Science-ekosystemet i Sverige.

Att så många bolag har noterat sig under senast året har givetvis flera orsaker, bl.a. VC-ekosystemets tidigare brister enligt ovan, god kapitaltillgång och hög riskvillighet i marknaden – men också att allt fler aktörer (investmentbanker, etc) pushar på noteringsutvecklingen.

Jag håller med Martin Lind om att visst kommer det att sluta med finansiella katastrofer för vissa ägare/småsparare i bolag utan kapitalstarka ägare – så brukar det bli när nivån på kapitaltillgången plötsligt sjunker. Jämför om vattenytan i skärgården sjunker en meter – då ser man helt klart fler grynnor och skär. Man kan å andra säga att det är ju så kapitalism fungerar med ”reningsbad” emellanåt. Ur resterna kan det växa nya bolag som tar hand om attraktiva tillgångar, och mindre attraktiva tillgångar försvinner helt enkelt.

Problemet specifikt för Life Science är dock att detta resonemang inte riktigt fungerar. I andra industrier bygger sådana reningsbad på att positiva eller neutrala kassaflöden kan övertas av andra aktörer, men inom tidig Life Science finns bara negativa kassaflöden, vilket försvårar en konsolidering. Ett ytterligare skäl som försvårar konsolidering är att synergieffekter (utöver flera ledningsgrupper) är svåra att komma åt i sammanslagningar inom tidig Life Science.

Flertalet bolag är mer eller mindre ”one-trick ponies” med några tillkommande, rosaskimrande avlägsna affärsmöjligheter runt var och en, vilket medger få synergier.

Man kan således som Martin Lind antyder förutse ett kommande slagsmål om kapital över tid. Innan den tiden kommer är det viktigt för flertalet bolag att bygga ägarmässig styrka. Det borde nu också vara ett utmärkt tillfälle för några kapitalstarka parter att redan nu sätta upp en struktur som långsiktigt orkar ta hand om de mest medicinskt attraktiva objekten, bland de som får svårigheter i en sådan process som förutses ovan.

Martin Lind föreslår att man skall kräva regleringsarbete avseende handelsplatser för att stävja vissa typer av bolagsstrukturer, etc.  Det är nog bra, men jag är inte säker på att man enkom skall titta på handelsplatserna och deras regler utan även på  andra aktörer, t.ex. media, inklusive också t.ex. BioStock. Dessa behöver upprepade gånger uppmärksamma småsparare om vikten att, även inom själva Life Science-segmentet, vara väldiversifierad. Det vill säga ha spritt sina risker både vad avser bolagstyp, stadier, sjukdomsmål, och även som Martin Lind påpekar, ägarstruktur.

Diversifiering kan t.ex. uppnås genom att investera i ett flertal ”one-trick pony”-bolag och hela tiden ha en Life Science-kassareserv, eller att investera i färre Life Science bolag men då i sådana som har egen diversifiering och en rejäl kassa.

BioStock som en bra och spännande aktör får gärna ta på sig att försöka hjälpa sina läsare på traven genom att diskutera och publicera olika strategier för diversifiering.

– Hans Engblom, Investerare & Tyckare – f.d. Venture Capital-investerare

Krönikan är en replik på Martin Linds krönika den 26 augusti 2017: Tillväxten kväver Life Science-bolagen

 


Vill du också skriva en krönika för BioStock? Skicka in ditt bidrag till oss på red@biostock.se.