Två kliniska studier ger nytt hopp för framtida behandlingar av Parkinsons sjukdom. Genom att transplantera nervceller framställda från stamceller in i hjärnan, har forskare visat att behandlingen är säker och att cellerna kan överleva och producera dopamin, det signalämne som gradvis försvinner hos personer med Parkinsons. 

Fynden, som nyligen publicerats i Nature, markerar ett viktigt steg framåt för cellbaserade terapier inom neurologi. Även om resultaten ännu är preliminära och bygger på små patientgrupper, pekar de på en möjlig framtid där transplantation av nervceller kan användas för att behandla – eller i bästa fall återställa – dopaminbalansen i hjärnan.

Vad är Parkinsons och varför är dopamin så viktigt?

Parkinsons sjukdom, som enligt en studie publicerad i BMJ kan komma att drabba 25 miljoner människor år 2050, är en progressiv neurologisk sjukdom som beror på att hjärnan gradvis förlorar dopaminproducerande nervceller. När dopaminnivåerna sjunker påverkas kroppens rörelseförmåga, vilket kan yttra sig som skakningar, stelhet och långsamma rörelser. Därför fokuserar behandlingar ofta på att återställa eller ersätta dopaminproduktionen. Det finns idag ingen botande behandling, och de läkemedel som används, såsom levodopa, är endast symtomlindrande. Effekten avtar ofta över tid och kan ge betydande biverkningar, som ofrivilliga rörelser.

Målet med cellterapi är att ersätta de förstörda nervcellerna med nya, friska celler som producerar dopamin – något som hittills visat sig tekniskt och biologiskt utmanande. Redan på 1980-talet gjordes försök som visade att det var möjligt att återställa dopaminproduktionen och förbättra motoriska funktioner. Metoden, att transplantera fosterceller, väckte dock etiska frågor och tekniken användas inte i större skala. De två nya studierna är bland de första som använder modern stamcellsteknik i kontrollerade, kliniska sammanhang, vilket är ett viktigt steg framåt.

Embryonala stamceller

Den största av de två studierna genomfördes i USA och Kanada, där tolv patienter med Parkinsons sjukdom fick dopaminproducerande celler injicerade i en del av hjärnan som kallas putamen och dit dopaminproducerande nervceller skickar signaler för att reglera kroppsrörelser. När dessa nervceller dör minskar dopaminet i putamen och därför är det relevant att återställa dopaminproduktionen direkt i området.

I studien användes embryonala stamceller, som programmerades till att bli så kallade neurala progenitorceller, ett slags förstadier till nervceller. Inför operationen frystes cellerna ner och tinades upp strax innan transplantation. Injektionerna genomfördes på flera punkter i båda hjärnhalvorna för att täcka in hela det område som normalt får dopamininput. Patienterna fick immunhämmande behandling i ett år för att minska risken för avstötning.

Hjärnavbildning visade en ökning av dopaminproduktionen, vilket antyder att de transplanterade cellerna inte bara överlevde utan också fungerade. Deltagare som fick den högre dosen uppvisade i genomsnitt 23 poängs förbättring i en etablerad symtomskala, vilket motsvarar en minskning av symtomen med 50 procent jämfört med innan behandlingen och en tydlig förbättring av livskvalitet. De som fick lägre dos förbättrades i snitt med 9 poäng.

Celler från vuxna donatorer

I den andra studien, som genomfördes i Japan, användes istället celler från vuxna donatorer som omprogrammerats till ett stamcellsstadium, så kallade inducerade pluripotenta stamceller (iPS-celler). Även här framställdes dopaminproducerande nervceller som direkt injicerades i hjärnan på sju deltagare mellan 50 och 69 år. Doserna varierade, med upp till 11 miljoner celler per patient, och forskarna räknade med att en liten andel – cirka 150 000–300 000 celler – skulle överleva. Patienterna fick immunhämmande behandling i 15 månader.

Under den tvååriga uppföljningsperioden rapporterades inga allvarliga biverkningar. Hos de flesta deltagare ökade nivåerna av dopamin i hjärnan, och flera upplevde förbättringar i motoriska funktioner. Fem av sex deltagare i effektanalysen visade förbättrade motoriska funktioner medan de tog sin vanliga medicin, och fyra av dem förbättrades även utan medicin. I genomsnitt förbättrades symtomen med tio poäng på den använda symtomskalan. För vissa innebar detta färre skakningar, bättre rörlighet och mindre behov av hjälp i vardagen.

Större studier och bättre precision

Trots de lovande resultaten är det för tidigt att dra definitiva slutsatser från studierna. Båda inkluderade ett begränsat antal patienter och saknade kontrollgrupper. Som framhålls i Nature innebär studiens “open-label”-design – där både forskare och patienter visste vem som fick behandlingen – en risk för placeboeffekt eller forskarbias som kan ha påverkat resultaten.

Variationerna i utfall, där vissa förbättrades mer än andra, tyder också på att fler faktorer påverkar resultatet. En avgörande fråga är hur många celler som överlever efter transplantationen, och för att lösa detta menar forskarna att det krävs både förbättrad cellteknik och optimering av doser. Att båda studierna visar att allogena (icke-patientegna) celler kan användas säkert är dock ett viktigt framsteg, eftersom det öppnar för bredare tillämpning i framtiden.

För att verifiera resultaten krävs större, placebokontrollerade studier vilket redan är på gång. Ett fas III-program kommer att genomföras i USA, och i Japan förbereds en ansökan om villkorat godkännande enligt ett snabbspårsförfarande. Forskare undersöker också möjligheten att använda patientens egna celler istället för donerade celler, vilket skulle kunna minska risken för avstötning och eliminera behovet av immunhämmande läkemedel.

Prenumerera på BioStocks nyhetsbrev