Läkemedelsutveckling – Framgången med särläkemedel
Att erhålla marknadsgodkännande är det ultimata målet för läkemedelsutvecklande bolag – men få når hela vägen dit. Det senaste decenniet har vi dock sett en positiv trend avseende godkännandefrekvensen, särskilt för läkemedel som når klinisk fas III. Trenden är särskilt stark i en specifik kategori – särläkemedel. Denna femte och sista del av BioStocks artikelserie om läkemedelsutveckling tittar närmare på särläkemedelsbeteckningen, dess fördelar och dess brister.
Efter BioStocks artikelserie om läkemedelsutveckling kan man konstatera att det finns många hinder på vägen till marknadsgodkännande, inte minst de strikta regelverken som omger verksamheten. Trots att säkerhetsföreskrifterna medför långa och kostsamma utvecklingsprocesser, är de nödvändiga och skapade för att skydda patienter från farliga biverkningar.
Under de senaste åren har myndigheterna dock skapat nya regler i syfte att hjälpa vissa nya läkemedel ta en enklare, snabbare och billigare väg till marknaden – särskilt de som utvecklas för behandling av allvarliga sjukdomar med stora medicinska behov. I del IV av denna artikelserie nämner vi Orphan Drug Act som antogs i USA 1983 som ett viktigt exempel på ett sådant regelverk. I denna artikel tittar vi närmare på detta regelverk.
Läs även:
Läkemedelsutveckling del I – De fyra stegen
Läkemedelsutveckling del II – Utmaningarna
Läkemedelsutveckling del III – En regulatorisk hinderbana
Läkemedelsutveckling del IV – Att göra behandlingar tillgängliga
Särläkemedelslagen
Orphan Drug Act omfattar utvecklingen av läkemedel för sällsynta sjukdomar, eller enligt den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDAs definition; sjukdomar som drabbar färre än 200 000 personer i USA.
Lagen medför tre betydande ekonomiska incitament för bolag som utvecklar läkemedel som erhåller särläkemedelsbeteckning (Orphan Drug Designation, ODD) från FDA. Det viktigaste är marknadsexklusivitet – d.v.s. att direkt konkurrens från andra bolag förhindras under sju år efter marknadsgodkännande. Övriga incitament inkluderar skattelättnader och subventioner för klinisk forskning.
År 2000 följde EU i USAs fotspår genom att skapa kommittén för särläkemedel (Commitee for Orphan Medicinal Products, COMP), som ger läkemedelsbolag liknande incitament, inklusive marknadsexklusivitet. Det finns dock ett par väsentliga skillnader jämfört med ODD. För det första ger COMP tio års marknadsexklusivitet i stället för sju. Det kräver dock att läkemedelskandidaten är avsedd för ett allvarligt medicinskt tillstånd för vilket det saknas behandlingsalternativ på marknaden – något som inte krävs av FDA. Det är alltså enklare att erhålla särläkemedelsbeteckning i USA jämfört med Europa, men marknadsexklusiviteten är något kortare.
En ökning av antal godkännanden
Fördelarna med ODD har varit uppenbara. Sedan dess införande har antalet läkemedel som godkänts för sällsynta sjukdomar skjutit i höjden från bara 34 stycken år 1983 till cirka 600 år 2020. Dessa nya läkemedel har kommit miljontals människor till nytta.
Statistiken tyder dessutom på att ODD har lett till stora fördelar även i läkemedelsutvecklingsprocessen. En analys som använt sig av data från perioden 2011 till 2020 visar att sannolikheten att ODD-kandidater når ett marknadsgodkännande är högre än för andra läkemedelskandidater – vilket gäller i alla kliniska utvecklingsfaser. Sannolikheten för en ODD-kandidat i fas I att nå marknadsgodkännande var 17 procent, jämfört med knappt 8 procent för övriga kandidater.
Dessa resultat är i linje med data från en tidigare studie av BIO (Biotechnology Innovation Organization). Även denna tyder på en högre genomsnittlig framgångsfrekvens för ODD-kandidater i klinisk utveckling, jämfört med samtliga läkemedelskandidater mellan år 2006 och 2015. Särskilt icke-onkologiska ODD-kandidater i fas I hade en extra hög sannolikhet att nå marknadsgodkännande – hela 25 procent. Detta kan jämföras med 10 procent, som var genomsnittet för samtliga läkemedelskandidater.
Särläkemedel kräver studier efter godkännande
En relevant faktor att tänka på när man diskuterar framgångsfrekvensen och marknadsgodkännande för ODD-kandidater är att särläkemedel oftare behöver genomgå fortsatta säkerhetstester även efter marknadsgodkännande. Det beror dels på att kunskapen om sällsynta sjukdomar fortfarande är begränsad, eftersom de är just sällsynta, dels på att de kliniska studierna ofta har varit begränsade i termer av antal inkluderade patienter eftersom det inte finns så många patienter att tillgå. Ett godkänt särläkemedel följs därför ofta i flera år för att säkerställa att det är såväl säkert som effektivt.
Dessutom drabbar sällsynta sjukdomar främst barn eller unga vuxna, vilket ökar behovet av kliniska studier efter marknadsgodkännande, eftersom läkemedel vanligtvis testas på vuxna före erhållet godkännande. Rekrytering till studierna kompliceras ytterligare av det faktum att sällsynta sjukdomar involverar ett mindre antal patienter, vilket gör det svårare att hitta ett tillräckligt många frivilliga till kliniska studier.
Sammantaget utgör kompletterande studier efter marknadsgodkännande en grundläggande aspekt av utformningen av kliniska prövningar för särläkemedel.
Med framgång följer skepticism
Trots de positiva utvecklingstrenderna för ODD-kandidater, har särläkemedelslagen fått en del kritik. För det första indikerar rapporter att 95 procent av de 7 000 dokumenterade sällsynta sjukdomarna fortfarande saknar behandlingsalternativ. Samtidigt får denna klass av läkemedel en hög grad av marknadsgodkännande – kategorin utgjorde en dryg majoritet av alla FDA-godkännanden, samt en dryg tredjedel av antalet marknadsgodkännanden i Europa år 2021.
Detta har skapat misstankar om att lagen utnyttjas på sätt som går att ifrågasätta – och denna skepsis tycks vara befogad. Detta eftersom det förekommer uppgifter om att läkemedelsutvecklande bolag utnyttjar kryphål i Orphan Drug Act för att maximera sina vinster. Faktum är att flera vanliga läkemedel har börjat användas för att behandla sällsynta sjukdomar i syfte att erhålla särläkemedelsstatus, vilket alltså kan ge marknadsmonopol tack vare den marknadsexklusivitet som särläkemedel erhåller.
Särläkemedel är dessutom en av de mest lönsamma läkemedelskategorierna, där var och en av kategorins tio toppsäljare beräknas generera mellan 3 och 13 miljarder USD år 2026.
Ett bra exempel är AbbVies Humira (adalimumab), som är det mest sålda läkemedlet i världen med försäljningsintäkter om 21 miljarder USD år 2021. Läkemedlet godkändes ursprungligen för reumatoid artrit (RA), en icke-sällsynt sjukdom och således ingen särläkemedelsindikation. Läkemedlets indikation har därefter breddats till att nu inkludera 12 indikationer, för vilka Humira har erhållit särläkemedelsstatus för sex stycken. Det innebär alltså att Orphan Drug Act inte nödvändigtvis leder till att fler läkemedel utvecklas specifikt för de sällsynta sjukdomarna, men att bolag ändå kan dra nytta av dess fördelar.
Därför pågår debatten om att Orphan Drug Act inte enbart fått de önskade konsekvenserna, vilka var att tillgängliggöra innovativa behandlingar för patienter med akuta medicinska behov inom sällsynta sjukdomar. Trots kritiken går det inte att komma ifrån det faktum att särläkemedelslagen skapat betydande incitament att utveckla läkemedel för sällsynta sjukdomar och tillgängliggöra dessa för tidigare obehandlade patientgrupper.
Detta avslutar serien om läkemedelsutveckling. Läs de övriga delarna nedan:
Läkemedelsutveckling del I – De fyra stegen
Läkemedelsutveckling del II – Utmaningarna
Läkemedelsutveckling del III – En regulatorisk hinderbana
Läkemedelsutveckling del IV – Att göra behandlingar tillgängliga
