Tongivande transplantationskirurg uttalar sig om Idogens cellterapi
Det prekliniska utvecklingsarbetet fortskrider för Idogens cellterapi IDO T som ska förhindra organavstötning vid transplantation, primärt njurtransplantationer med levande donator. BioStock kontaktade Bo-Göran Ericzon, professor i transplantationskirurgi vid Karolinska Institutet, för att klarlägga värdet av innovativa behandlingar inom transplantationsområdet.
Bland de bolag som utvecklar nya behandlingar inom transplantationsområdet finns bioteknikbolaget Idogen, som utvecklar flera cellterapier för tillstånd där immunförsvaret har blivit kroppens egen fiende. I bolagets produktportfölj finns tre cellterapier – IDO 8, IDO T och IDO AID.
Den första transplantationen
Den första lyckade organtransplantationen i människa, en njurtransplantation mellan två enäggstvillingar, genomfördes år 1954 av Joseph Murphy i USA. Tio år senare, 1964, utfördes den första njurtransplantationen i Sverige av Curt Franksson, kirurgchef på Serafimerlasarettet i Stockholm. Vid den här tidpunkten var organavstötning ett vanligt förekommande problem och många förlorade tidigt sina transplanterade organ.
På 1980-talet lanserades ciklosporin, den första så kallade kalcineurinhämmaren på marknaden som senare följdes av takrolimus på 1990-talet. Introduktionen av dessa immunosuppressiva läkemedel som hämmar T-cellernas aktivitet ledde till avsevärt färre organavstötningar och bättre transplantationsresultat.
Medicinskt behov kvarstår
Idag sker få akuta organavstötningar i den tidiga fasen och under första året, mycket på grund av betydande framsteg inom både transplantationsverksamheten och immunosuppressiv behandling. Dock har transplantatens långtidsöverlevnad inte förbättrats speciellt mycket under dessa år. En av orsakerna är att de immunosuppressiva läkemedel så framgångsrikt hämmar immunförsvarets aktivitet att de samtidigt ger en ökad risk för bland annat infektioner, hjärt-kärl sjukdomar och cancer som kan ha en negativ påverkan på överlevnaden på sikt för den transplanterade patienten.
IDO T kan minska behovet av immunosuppressiv behandling
En möjlig lösning på problematiken kring organavstötning och oönskade bieffekter från immunosuppressiva läkemedel vore att skapa tolerans hos mottagaren för det donerade organet i samband med transplantationen. Detta skulle kunna göra att man kan sänka dosen av immunhämmande mediciner efter den inledande behandlingen, utan att organet angrips av immunförsvaret.
Det är detta som Idogen vill göra möjligt med sin cellterapi IDO T. Om produktkandidaten lyckas uppnå önskad effekt skulle man kunna förbättra transplantatöverlevnaden och minska behovet av immunosuppressiv behandling, och kanske rent av – efter några år – helt eliminera behovet av immunosuppressiva läkemedel.
Professor Bo-Göran Ericzon har ordet
För att optimera utvecklingen av IDO T har Idogen knutit till sig kunniga och erfarna vetenskapliga rådgivare inom transplantationsområdet. En av dem är Bo-Göran Ericzon, professor i transplantationskirurgi vid Karolinska Institutet. Sedan 2000 är professor Ericzon chef för Enheten för transplantationskirurgi på CLINTEC vid Karolinska Institutet och han var även President för European Society of Transplantation (ESOT) under perioden 1997-1999.
Professor Ericzons forskning har fokuserat på levertransplantation för metaboliska leversjukdomar, samt levertransplantation i kombination med allogen benmärgstransplantation för behandling av cancer. År 2008 genomförde hans team den första levercellstransplantationen i Skandinavien. Professor Ericzon står bakom fler än 300 vetenskapliga publikationer och är medlem i flera internationella vetenskapliga kommittéer. Under senare år har ett av hans forskningsintressen varit just tolerans i samband med organtransplantation.
BioStock kontaktade Bo-Göran för att ta del av hans syn på Idogens läkemedelsutveckling, samt behovet av nya behandlingar inom transplantationsområdet.
Skulle du kunna inleda med att, i korta drag, berätta vad organavstötning innebär och vilka symptom som patienten uppvisar när detta sker?
– När ett organ transplanteras från en donator till en mottagare kommer mottagarens immunförsvar att reagera eftersom kroppen inte känner igen det främmande organet. En inflammation uppstår som motarbetar det donerade organet – organets funktion försämras och riskeras att stötas bort.
– Vilka symptom som patienten uppvisar beror på vilket organ det gäller, men över lag brukar man se att patientens allmäntillstånd försämras och likaså organets funktion. Vanliga symptom är feber samt svullnad och ömhet kring transplantatet. Om det exempelvis handlar om en njurtransplantation kan urinproduktionen minska och kreatininvärdet i blodet öka.
Hur vanligt är det att det donerade organet stöts bort och hur behandlar man patienterna för att motverka detta?
– Man kan räkna med att ungefär en fjärdedel av patienterna får en lättare avstötning under första veckan efter transplantationen. Detta behandlas genom att justera den immunhämmande medicineringen till en högre dos. Kortsiktig organavstötning, så kallad akut organavstötning, är egentligen inte det största problemet, utan det största problemet ligger i den långsiktiga organavstötningen, den s.k. kroniska avstötningen, och de immunosuppressiva läkemedel som krävs för att förhindra detta.
– Kronisk organavstötning försämrar långsamt organets funktion under en väldigt lång tid, upp till många år. För att få immunförsvaret att acceptera det transplanterade organet behandlas patienterna idag med livslång immunhämmande medicinering och denna är förknippad med en rad olika biverkningar.
»Kronisk organavstötning försämrar långsamt organets funktion under en väldigt lång tid.«
Hur behandlar man i dagsläget patienter som transplanteras för att förhindra organavstötning?
– Idag finns ett antal olika läkemedel som kombineras för att förhindra organavstötning. Man brukar börja med att ge 2-3 olika läkemedel i kombination, för att sedan plocka bort någon/några av dem med tiden. Dock kommer patienterna alltid behöva ha någon typ av medicinering, vanligtvis en av de så kallade kalcineurinhämmarna, d.v.s takrolimus eller ciklosporin som ges som livslång immunosuppressiv behandling för att motverka organavstötning.
När ciklosporin och takrolimus kom på 1980- respektive 1990-talet såg man en tydlig förbättring i transplantationsresultaten. Vilka är fördelarna och bristerna med denna typ av immunosuppressiva läkemedel?
– Dessa två läkemedel revolutionerade behandlingen av transplanterade patienter. De möjliggjorde att fler patienter kunde transplanteras och dessutom med betydligt bättre resultat. Vävnadslikheten mellan givare och mottagare blev inte längre lika viktigt.
– Den största nackdelen med ciklosporin och takrolimus är att de ges som en livslång behandling. När man tar ett läkemedel under såpass många år, till och med flera decennier, blir biverkningarna särskilt påtagliga. En av de mest problematiska biverkningarna är den negativa påverkan på njurfunktionen, d.v.s. en nefrotoxisk verkan, vilket är särskilt problematiskt om patienten har genomfört en njurtransplantation, vilket är den vanligaste organtransplantationen idag.
– Immunosuppressiva läkemedel ger även upphov till en ökad infektionsrisk, framför allt i början av medicineringen, samt ökad risk för hjärt-och kärlsjukdomar och cancer vid långvarig medicinering. Dessa typer av biverkningar uppkommer eftersom behandlingen resulterar i en generell dämpning av hela immunförsvaret, och inte bara specifikt immuncellernas reaktion på donatorns vävnadsantigen.
Har det gjorts några andra medicinska framsteg inom området under de senaste åren, och i så fall vilka?
– Man har gjort relativt små framsteg inom området sedan kalcineurinhämmarna kom på 1980- och 1990-talet. Några exempel på andra läkemedel som används idag är mykofenolsyra, everolimus och belatacept samt vissa antikroppar mot lymfocyter. Ciklosporin och takrolimus utgör dock fortfarande grunden i behandlingen.
Med tanke på vad du hittills berättat så verkar det som att det finns ett behov av nya behandlingar för att förbättra transplantatöverlevnaden ytterligare?
– Framför allt är det biverkningarna som behöver bli färre och mildare. Det finns ett behov av nya behandlingar med samma eller bättre effekt som dagens medicinering, men utan den graden av biverkningar som de bär med sig.
»Det finns ett behov av nya behandlingar med samma eller bättre effekt som dagens medicinering, men utan den graden av biverkningar som de bär med sig.«
– Samtidigt når inte transplantatöverlevnaden heller upp till optimala nivåer idag. En njurtransplanterad patient kan behöva återgå till dialys eller få en ny njure efter kanske 20 år. Så även ur detta perspektiv vore det önskvärt med bättre behandlingsalternativ.
Det finns flera nya behandlingsprinciper under utveckling, till exempel Idogens cellterapi som syftar till skapa tolerans för det donerade organet istället för att hämma immunförsvaret. Ur ditt perspektiv, vilka fördelar skulle en sådan behandling kunna medföra?
– Det vore väldigt fördelaktigt om man med en sådan cellterapi skulle kunna lära mottagarens immunceller att acceptera organet, utan att påverka immunförsvaret i övrigt. Jag ser stora fördelar med att komma bort från den farmakologiska immunosuppressionen, d.v.s. de läkemedel som brett hämmar immunsystemet.
– I stora drag handlar det om att utnyttja cellernas egen kunskap och förståelse kring hur de ska hantera och skydda kroppens organ.
Du ingår i Idogens vetenskapliga råd. Vad var det med IDO T-projektet som lockade ditt intresse?
– Det som intresserade mig var själva konceptet att använda mottagarens egna celler och lära dem att skydda det transplanterade organet, och på så sätt komma ifrån livslång immunosuppression som sänker hela patientens immunförsvar. Det skulle finnas stora vinster med att kunna trappa ner till kanske ett eller två års behandling med immunosuppressiva läkemedel med tanke på deras biverkningar.
»Det som intresserade mig var själva konceptet att använda mottagarens egna celler och lära dem att skydda det transplanterade organet, och på så sätt komma ifrån livslång immunosuppression som sänker hela patientens immunförsvar.«
– Dessutom liknar Idogens IDO T-projekt det spår som vi är inne på i vår forskning vid Karolinska Institutet, då inom levertransplantation. När man jobbar med att lära kroppens immunceller att inte reagera mot de donatorspecifika cellerna är det viktigt att i övrigt behålla immunförsvaret intakt. Detta för att det ska kunna skydda mot exempelvis infektioner och cancer. Man kan tänka sig flera olika metoder för detta och idag vet vi inte om vi kommer att lyckas, den medicinska professionen är i behov av att testa flera olika lösningar.
Hur ser din roll i IDO T-projektet ut?
– Jag kommer framför allt bistå med min kunskap och expertis i det läge då Idogen ska testa IDO T i “verkligheten”, alltså i kliniska prövningar på människa.
Vad har du för vision för framtidens behandling för patienter som genomgår organtransplantation?
– En ideal situation vore om man med hjälp av mottagarens egna celler, tillsammans med det transplanterade organet, kan få fram ett tillstånd som gör att man bara behöver behandla patienten med immunosuppressiva läkemedel under en övergångsfas. Att helt bli av med den immunhämmande medicineringen kan vara svårt, men det vore ett fantastiskt framsteg om vi i alla fall kan trappa ner användningen av dem och på sikt helt eliminera dem med tanke på deras bieffekter.
Innehållet i BioStocks nyheter och analyser är oberoende men BioStocks verksamhet är i viss mån finansierad av bolag i branschen. Detta inlägg avser ett bolag som BioStock erhållit finansiering från.
